Jag är en glad tjej som bor i ett litet samhälle kallat Svenjunga, går i gymnasiet och bloggar. Jag tycker om att skriva och att säga vad jag tycker. Jag älskar också musik, att kolla på film och TV-serier, att fotografera även om jag inte är så himla bra, än. I min blogg får ni läsa om min vardag, få en massa filmtips, se hur jag fixar mina naglar och lite annat som jag dyker upp i mitt huvud helt enkelt. Enjoy!
Vet att jag typ tiotusenmiljonerfemhundrasextiotvåtusentrehundrasjuttiofyra gånger har lovat att bättra på min bloggning, men senaste tiden har jag varken haft lust, ork eller inspiration. Men snart kommer kameran hem i från USA och då kan jag med 95% säkerhet (vill ju inte göra er besvikna och säga hundra..) säga att bloggen kommer livas upp! Och just det, min syster hänger ju med kameran också.
Hur som helst kommer här lite bilder från min ganska nystartade Instragram, så att ni ska få ett hum om vad jag har haft för mig sendan den 24 april!
Ingen direkt ordning på någonting. Men som ni ser har jag klagat på regnet och njutit av solen, ätit chokladdoppad mjukglass och hemmagjorda macarons, börjat om på Hungerspelen och kollat på såpabandy under kulturveckan, ungåtts med katten och med mina vänner. Ja, helt enkelt hunnit med en massa!
Jag har också hunnit med att hitta en potentiellt ny favoritlåt: The A team - Ed Sheeran, så den tycker jag absolut att ni alla ska ta er 4 minuter och 44 sekunder att lyssna på!
Nu lanserar snart H&M ännu en Fashion aganst AIDS-kollektion, för att stödja forkningen mot AIDS. Så nu kan man shoppa utan dåligt samvete, och att kläderna är supersnygga gör ju inte det hela sämre!
Om hela kollektionen landade i min brevlåda bara från ingenstans skulle jag skrika av glädje, men några delar ska jag nog iallafall få fatt i. Bikinin ska åtminstone bli min! Några favoriter:
Detta lovet avslutas med att se första basketmatchen i mitt liv tillsammans med Emelie. Förlora i Laserdome mot två lag som bar färre och mindre än oss, och idag: skriva tal.
Som jag antar att ni märkt har jag inte bloggat på en vecka. För jag har varit i Falkenberg utan Internet. Där tog jag det mest lugnt, firade påsk, kollade på film, spelade playstation, bara lugnt. I tisdags hälsade jag på Olivia som jag inte träffat på någon månad nu, och det var som alltid riktigt roligt. Mycket skratt och mycket prat.
Mer detaljerat än så tänker jag inte skriva, för jag är själv en sådan person som hatar långa bogginlägg. Hoppas att ni också haft en bra vecka, och hoppas att den kommer vara bra lite till, innan påsklovet tar slut!
Fantastisk musik strömmar ut mina högtalare. Därför tycker jag att alla ska ta sig några minuter för att njuta av Jason Mraz's album Love is a four letter word som släpps nästa vecka. Och har du inte så många minuter så lyssna i alla fall på låt nummer 2 med samma namn som detta inlägget.
Som rubriken säger är ungefär hur jag känt mig idag. Jag har bara varit seg hela dagen. Men snart bär det av mot Falkenberg och stugan där jag bara a ta det lugnt i några dagar, för nu har jag påsklov! Jag kommer ha ytterst begränsat eller inget Internet alls, så förvänta er inget blogginlägg.
Två armband som jag köpte häromdagen, de följer mig nu överallt!
Han vände mig på rygg, och jag kunde se hans hemska ansikte. Jag såg det hemska brännmärket jag givit honom i början av min flykt. Fortfarande kvar i stugan hade jag vält den heta kastrullen med vattnet som egentligen var avsett att skada mig och sen tagit till min flykt. De hånfulla och hotfulla ögon såg ner på mig med hat, och jag hoppades att mina ögon utstrålade samma hat, inte bara rädsla. Han njöt av att se mig rädd, och när jag skrek skrattade han till svar. Han visste, liksom jag, att det var lönlöst. Då såg jag pistolen i hans ficka. Han hade alltså tänkt skjuta mig. I en enorm kraftansträngning samlade jag ihop min kropp till en boll tills fick mina händer ända upp till hans. Där började jag riva med naglarna. Han släppte självklart inte, men jag såg på hans min att det åtminstone gjorde ont. Jag var beslutsam att inte ge upp, och fortsatte. Det blev jobbigare och jobbigare att hålla mig uppe, magmusklerna skrek av utmattning.
Med mina absolut sista krafter sträckte jag händerna ännu lite längre och siktade på pistolen. Han släppte båda händerna för att skydda vapnet istället och jag kröp baklänges ifrån honom, vände mig om och reste mig upp igen. Mitt försprång på en sekund var långt ifrån tillräckligt, men jag hade inget annat val än att springa, springa, springa för livet. Plötsligt kändes den dunkla skogen läskigare än innan, skuggorna kändes mörkare och träden kändes högre. Skogen var djupare än i de värsta av mardrömmar, och även utan förföljare skulle jag dö innan jag kom ut. Inte förrän det började snöa kände jag den bitande kylan, för den brinnande rädslan hade värmt min kropp, men nu gav varenda liten snöflinga mig rysningar längs hela ryggraden.
Jag ramlade. Mina chanser att överleva var nu lika med noll. Jag reste mig långsamt, redo att möta min fiende öga mot öga. Han stod ett par meter bort med sitt ansikte i skuggan av en stor luva. Hans ögon var kolsvarta, och hans flåsande efter den långa jakten lät som en arg tjurs frustande. Han höjde blicken och stirrade rakt in i de ögon som var mina. En isande kyla, kallare än den kallaste vinternatt, drog igenom mig. Och jag visste att detta var ögonblicket, ögonblicket då jag skulle dö.
Jag ville vara modig, jag ville vara som på film. Dö med värdighet genom att trotsigt stirra mördaren i ögonen, men min kropp lydde inte längre min beslutsamhet. Benen skakade, armarna skakade, blicken flackade och jag ville inte dö. Knäna vek sig under mig och jag satte mig ned i mossan. För trött för att prata fick mitt ledsna och uppgivna uttryck bedja om mitt liv. Jag var inte redo att dö, jag visste inte ens varför denna man så gärna ville släcka min livslåga.
Han vek inte från mina ögon en sekund, och jag gav upp fullständigt när han sträckte handen efter pistolen och sen höjde den långsamt. Mina ögon släppte hans och såg nu rakt in i hålet på den hemska svarta pistol som skulle ta mitt liv ifrån mig. Tyst föll tårarna nerför mina kinder när han kramade avtryckaren och jag tog mina sista andetag.
Ett stort träd hade vält och korsade min väg, och jag blev tvungen att vika av mot sidan, där en förrädisk rot väntade och fällde mig. I min kamp att ta mig upp på fötter igen vred jag på huvudet och såg den stora mannen komma närmare och närmare i sin hotfulla skepnad. Jag skrek, och hörde en kråka lyfta och kraxa som svar i den annars så tysta skogen. I panik lyckades jag få fart på benen igen och fortsätta springa, men han var inte lika långt bort längre, och jag hade skadat foten i mitt fall. Det skulle inte hjälpa att bara fortsätta springa i all evighet, för skogen skulle aldrig ta slut. Jag var tvungen att gömma mig.
Min chans dök upp i form av en stor stock liggande på marken. Den var gammal och murken, med tiden hade den också blivit tillräckligt ihålig för att jag skulle kunna gömma mig i den. Jag dök ner på marken och kravlade mig in, jag fick ligga helt raklång, utan att röra mig, för det var precis så att jag fick plats. Utan att andas hörde jag hur fotstegen kom närmre, och jag bad till Gud att han inte sett vart jag tagit vägen. Jag hörde hur han saktade in och tillslut stannade. I mitt huvud tänkte jag mig att han stod och tittade efter mig, förbryllad över att jag hade försvunnit.
De kraftiga händerna greppade plötsligt runt mina fotleder. Han drog, jag skrek, och jag visste att om den inte redan var här så var döden nära. Mina händer letade efter vad som helst inne i den mörka stocken att ta tag i, men allt jag tog i ramlade sönder mellan mina fingrar. Jag sprattlade och försökte sparka mig loss, men det var lönlöst. Jag skrek, och mina lungor skrek efter luft. Panik när greppet hårdnade kring mina ben, jag släpades med ansiktet ner i marken några meter från mitt gömställe. Jag sträckte mig efter allt jag såg, och mitt huvud var tomt på allt utom ett enda ord: Fly!
Jag fick en rolig idé. För ett tag sedan skrev vi noveller som en skoluppgift och jag blev väldigt nöjd med min, så varför inte dela med sig? Så den kommer upp här på bloggen, men i flera delar. Här kommer första, hoppas att ni gillar den!
Lever, inte redo att dö
Jag sprang, det snabbaste jag någonsin sprungit, snabbare än jag ens visste att jag kunde springa, och ändå var det långt ifrån tillräckligt snabbt. Jag såg träden svischa förbi jämte mig, utan att egentligen titta. Allt jag koncentrerade mig på var mossan där jag satte fötterna, tvingade mig själv att inte snubbla. Om jag ramlade var det kört. Då skulle han ta mig, och han skulle döda mig, om inte nu, senare. Då skulle jag bli inlåst i det lilla rummet igen.
Det var det sista stället jag ville till just nu, hellre sprang jag tills jag kom till himlen. Kanske att jag till och med hellre hamnade i helvetet än det lilla stället dit han hade haft mig fången, eller det kanske var helvetet? Jag kanske redan var där, jag kanske redan hade dött och blivit dömd att känna konstant rädsla genom hela livet efter. Vem vet, det kanske är såhär helvetet ser ut?
Jag trängde undan tankarna på att det redan var försent och fortsatte förbi träd efter träd och miljontals myrstackar, genom blöt mossa och igenom torr. Jag sprang i vad som kändes som en evighet, och skogen tog aldrig slut. Denna gigantiska mörka skog som för varje steg försökte hindra mig från att ta mig framåt. Denna skog som tröttade ut mig mer och mer. Mina nakna fötter och bara ben revs upp av grenar och träd som jag skrapade emot och fötterna var nu så kalla att känseln hade övergivit mig, men jag bet ihop och kämpade vidare. Den rädsla jag kände var så djup att den inte tycktes ha ett slut, det gällde liv eller död.
Igår kväll bockade jag av New year's eve från min filmerattse-lista, och det är jag glad att jag gjorde.
Egentligen brukar jag inte tycka om filmer som har typ tio huvudpersoner, för jag brukar störa mig på hur rörigt det är och att alla verkar ha någonting att göra med varandra, för jag tycker att det är ganska orealistiskt. Det var det i den här filmen också, men den var så mysig att det inte gjorde något!
Filmen handlar alltså om många personer och om vad de gör på nyårsafton. Allt från att arrangera det största eventet på året, till att föda barn eller fastna i en hiss. Tillsammans blir det är trevlig mix utav blandade människor, blandade känslor och blandade händelser.
